Jag står i adamsdräkten på en åker

med ansiktet belyst av morgonsolen

och morgondaggens glitter på violen.

Trots detta känner jag mig medioker.

o

Bakom mig finns i jorden blott en fåra.

som vinglar som en drucken, fram och åter.

Och vänder jag mig vet jag att jag gråter.

Mitt levnads spår kan endast bittert såra.

o

Jag ser i spåret varje oläst läxa

varenda uppgift som jag slarvat undan

och står där sorgset ensam i begrundan

över förmågor som ej tilläts växa.

o

Där såg jag skilsmässa som enda vägen

ur ett av otro präglat parförhållande

där jag, för all del, ej såg mig som vållande

men jag var heller inte särskilt angelägen.

o

Och nästa felskär visar de krumbukter

som sinnet lätt leds in i när som barnen

har vandrat vilse uti grottekvarnen

och smakat samhällets förbjudna frukter.

o

Jag följer fårans grymma spår med blicken

varenda steg är otäckt klart markerat

men inget visar gånger jag briljerat

min åker upptar blott de dumma tricken.

o

Inför vår levnadsfåra stå vi nakna

och minns vår plogbills färd med stor förfäran

ty den kan aldrig ändras på begäran.

Måhända är det tid just nu att vakna?

o

Ty annars nalkas kanske snart den dag

då du står lika efterklok som jag.