Varför är alltid dessa speciella dagar likadana?
Vid det här laget borde vi ju vara vana
att glädjen och sorgen går tu man hand.
Just nu känner jag hur det värker och drar i mitt kärleksband.
Efter två timmars vila jag vaknar upp med en smärta
i mitt bröst och ett stort tryck över mitt hjärta.
Jag vet efter alla gånger att det är saknaden efter min son
som ger sig tillkänna genom dessa smärtsamma symtom.
Jag går upp från min säng och ut i köket för att hämta ett glas vatten,
växlar några ord med min andre son som också är vaken i natten.
Jag ställer mig sedan vid fönstret och tittar ut
då känner jag att tårarna börjar rulla på min kind till slut.
Jag tittar mot himlen och drar långa djupa andetag.
Jag vet ju att jag kommer att klara av ännu en dag.
Tårarna känns ibland som en välgörande kur,
nästan som om det byggs upp en välbehövlig mur
för att kunna möta striden med ens inre oro
som om den ruckas för mycket får paniken att gro.
Det är ju det jag ej vill ska hända när jag är på en fest.
Det är ju då bland alla glada, min son jag saknar som mest.
När alla samlas utom han, han som alltid var en festprisse av stora mått.
Det är då alla dessa tankar väcks upp och fast jag vet, har jag inte förstått!