Du talar utan värme
och säger att du inte
har tid med mej.
Ska vi fortsätta vara
tillsammans? frågar jag.
Då säger du återigen
utan värme att det får jag
bestämma.
Jag säger att det kanske
är lika bra at vi
inte ses mer.

Ok ,säger du.

Jag önskar dej ett gott liv
och vi avslutar samtalet.
Avgrunder av sorg växer sig
enorma inom mej
och jag har svårt att hålla
tillbaka tårarna på
tunnelbanan.

Dagen efter ringer jag
och säger att jag
inte vill att det ska
vara slut.
Du vill inte heller
att det ska vara slut.

Jag blir glad och lättad,
men till min förvåning
trodde du att vi skulle
träffas ändå nån gång
ibland ,fast vi sagt att
det var slut.

Några kvällar senare
tänker jag att du
verkligen "tar vad du vill ha".
Och jag likt en prostituerad
viger min själ till dej.

När ska jag lära mej
ta vara på mej?

Var ligger min styrka
eller kanske mer
var kan jag få styrka
nånstans ifrån?