När jag var liten ville

 jag bli astronom en såndär som

upptäcker nya stjärnor

som får resa rymdresor bortom det

Som vi människor inte vet nåt om

Senare ville jag bli kock

och laga massa god mat

brukade överaska mina föräldrar

ibland med frukostbrickan

jag kanske blott var 8-9 år

Sen började fasorna hemma

bråken blev större och större

det enda jag visste då var att jag ville

gömma mig och hålla för öronen

när det gapades och skreks

Då försvann alla mina drömmar

det enda jag ville ha var lugn

jag förblev blyg och försiktig och jag var aldrig

bra på nått i skolan

Fanns ingen som ställde några krav på

läxläsning det fick jag klara själv

när jag var 11 fick jag min första mens

och mamma var inte hemma hon låg på

psykiatrisk klinik i flera månader

då allt det hemska hade hänt

och bara spillrorna av en familj fanns kvar

där 2 barn 1 vuxen fanns det gömdes mat

för den ena barnet var inte biologisk barn till min far

varför skall barnen alltid hamna i kläm

jag visste att jag inte skulle bli nått mera än en korkad tjej

det var ju det min storebror upprepade till mig

Alla mina förmågor och möjligen

 talanger döljdes helt av min

dåliga självkänsla som fått växa sig stark  

under år av kaos hemma och åratal

av mobbing och glåpord skrikandes bakom min barnarygg

Man brukar fråga barn

 vad vill du bli när du blir stor

Mina drömmar försvann

Mina talanger och gåvor gömdes

Dom gömdes långt långt

 in i min inåtvända själ