Jag växte aldrig upp i det vackra,
det blev som en förkrymt kostym
rosetterna föll, men för alltid inristade
i min hud, som små tatuerade rosor

En spricka i tiden blev till många
sprickor i fasaden, ett mosaikspel
där jag inte längre visste vem jag var

kanske är jag dem alla, kanske ingen
kanske kan jag skapa ett nytt konstverk
av de utspridda tingen,
som en skugga mot framtiden söker sin
bild, letar jag efter fragment som hör mig till

för bakom drömmarnas ridå är jag
ingenting, ingenting, bara en droppe fantasi
född ur havets våg.