Mitt i allt känner jag helt plötsligt en stillsam längtan. Till något mer. Något som kan fylla upp den.

Min längtan alltså. Jag kan inte riktigt säga till vad jag längtar eller vad det är jag längtar efter. Den bara finns här inuti mig, runtom mig och fyller min dag. Min kväll. Eller mitt liv. För stunden.

Den kommer och går som en oinbjuden gäst närhelst det behagar, när jag som minst väntar det.

Längtan efter någon att dela något med kanske. Närhet till något. Är det till mig själv? Att våga tänka tankar som inte är glädjande men kanske utvecklande. Om jag släpper fram dem lite till, lite längre.

Närhet till någon. Att våga släppa någon lite närmre mig.

Sen, snart ska jag våga...

.