~

känt

hettan i kylan
isiga händers röda
skriker vitknoge på liten hand
biten av väder

nej skyr elden
barn
skyr elden

blåsa byta barnahud
gammal skydda ung
vika blad över
grogrönt

låter vila knopp i skinn
med levande förband och år
av värme svalkande

natur

hettan i hettan
eld i okänd promenad
över kol kylan
i hettan bland kända fasors bemästrande

vässat stål
och stegviss kyla i kyla
stark och stursk

tanke vänd och stopp
när fot gör hands minne

gör is vit
skenbart sken i sinne
vände avig vetskap

dold hemlighet dagad
backen brinner bevis och korpar sjunger

lurad känsla vet ej bäst
elden ej vattens vän

vinter gör sommar gör höst
optimalt speglad

fladdermus vinges ben konstrar
i överljudsfart
i andra handen och ugglan
är stor när den dyker

alla talar samma ord

vår näckros mot svartskog tröst
tonar lugnt

kojas värmeknaster
spränger karm och slöjor famna
andra sidans svan

som ännu sörjer maka
du ej van

ej svart diamant
ej kol oklämd kyla gådd
ej vit ej heller is

novis
och svartvatten svart renar mage på barn i 60tal
som drack
det brännings väta krävde

än diamant och fotogen
ger mörkt minne
och lunga lugnas ännu i
mörk luft med dofter av bränt

där vägen väntar och skogen
står sida vid sida
i glömda skens spårstubbar
av gammal eld

svartfotstroll på rad utan kropp
och det ryker ur kokande märg

krypa skugga
i barks våta minne och huvuden följer
mossig granit neråt stigen
(kom ihåg att lämna spåren)

och över vatten kasta sig
dimmas bakvända skimmer när alla himlens
stjärnor slocknar

och blinda troll rasar där nere
där uppe
förlorar färg till toner av lom

där gran tar vid där ska vi simma

där ögon syns igen
där alla troll har tappat fötterna och
blåbergen klädda för dans
sovabångnande
rusig lycka svallar stupande nyanser

disblå nattpakt

väcka fasors hetta
av kylas horisont lagd för vitten
medan dagsvarmt ytvatten värma chocknära

ros i makabert vit om natten
och besökare viskar om väsen
stora

vilsnas kroppar
gula stammar
ramla och rämna
långt innan måne blir ensam
i bruten spegel sviken sig själv
av svalkande dopp
bland bergakroppar i dälja dold
trollasedd av himlagnister

is är i is
eld är i eld
åter dubbelt
åter där
och järnets eld i spis

svarttjärns höst

karmars kåda glänser än en gång
vibrerar knastret

medan vattenliljor vita stänger

stigens orm kryper in
under lysande eldar

hjortron svävar
och sten smälter ner

där simtag hörs

långsam dovning
blundar nu gör vit sorg på andra sidan
svan tyst
tills kyla väcker liv igen

kum är tjärnen kum är natten
kum är hösten
och även lommen tystnar

oroligt skingras gammalt mönster
i slöjor
åter igen dyka
 
svartjärnsbotten

kum är månen
sorg ej sorg

svanunge
bakom vass i mörker
bäst växer

skapar egen borg

~