Jag vet inte vad det är som isar
ett minne så kvävande kallt
När du lägger dina mjuka händer mot mina
så vaknar en instinkt jag trodde jag dödat
men det var visst bara känslorna som dog

Det finns ljumma och vackra julinätter
och så finns det de som aldrig tar slut
Hur ska jag någonsin kunna förklara det
för dina ömmande ögon
utan att riskera att de brister?

Jag brast den kvällen, yrde som glassplitter
men jag kom vidare
Jag flydde och sökte öde stränder
Jag hade glömt
men inte min hud

Jag tror nästan att du kan höra
hur mina vener skriker och gnager
Biter små hål som läcker kyla ut i fingertopparna
Hur kroppen ber mig att fly
Bönar, våndas, vrids

Men jag tänker inte springa mer
och jag hoppas att du har tid
Tid att låta mig läka där i dina armar
för jag tror att jag har hittat den nu
Min strand