Jag går längst stigen mot tjärnen en afton i början av juli, allt är så lugnt och stilla, fyllt med ro. Jag tittar ner och ser myrorna är på väg åt samma håll som jag. De har det inte lika rofyllt, de måste anstränga sig att bära den insekt eller det barr - som de egentligen skulle ha hittat bara någon meter från stacken - istället för att gå hundratals meter. Samtidigt finns risken att många av dem mosas under mina stövlar. Då har de gått förgäves. Men, mångfalden av myror gör ju ändå att tiotusentals myror kommer hem till stacken i allafall.

Men även för oss människor finns risken, fast på ett annat sätt, att trampas på. Av varandra! Människor i vår omgivning, som inte tänker sig för, eller de som avsiktligt vill vara grymma, gör oss illa på olika sätt.
Det börjar egentligen i späd ålder, när barn slår varandra och detta fortsätter i skolan, där mobbingen brer ut sig och det hela når sin kulmen, när till och med människor utsätts för mobbing i vuxen ålder.

Varför?

Det hjälper inte att bara några bär på kärlek, alla måste göra det. Kärleken till varandra är så viktig, och det vet så många om, men ändå så tar ondskan överhand så ofta. Många av de som utdelar slagen eller sårar någon mår så dåligt efteråt. Varför inte tänka sig för INNAN man gör något ont mot en medmänniska?

Myrorna bråkar inte, de hjälps åt. Att arbeta. Att stå emot fiender. Tillsammans. De har det i sin instinkt. Myror kan ju vara grymma av naturen, men jag tror inte att de mobbar varandra. Inte inom den egna stacken i alla fall.

Men när det gäller oss människor, varför breder onskan ut sig , mer och mer? Varför håller den att ta över så stor del av mänskligheten? Varför märker inte människan vad det är som håller på att hända......?

Jag vaknar till av att jag trampar på en kvist, jag har gått efter stigen många hundra meter, och i tankarna har jag varit någon annanstans, men ändå så har jag inte kommit ifrån stigen. Har instinkten fört mig framåt mot målet, liksom det är för myrorna? Jag ser tjärnen några ytterligare några hundra meter bort och jag längtar efter att få komma fram, att sätta från mig ryggsäcken, göra upp en eld av tjärved och ta fram den sotiga kaffepannan och känna doften av kaffe blandat med tjärdoft. Sen så ska jag göra ett fiskespö av en björk, sätta på lina och krok och en blybit och sen agna, först med mask, för att få någon liten mört.
Sen skära en bit mörtkött och sätta på kroken, och hoppas på den där kilos-abborren, den som man alltid vill ha på kroken.



Jag märker nu, när jag sitter vid elden och tittar ut över tjärnen, att jag inte kan tänka på något negativt......allting känns så oerhört bra, jag mår så gott.....blicken min kollar in spöet som jag satt fast i den blöta mossan vid tjärnen.....och korken guppar....rör den på sig? Eller var det bara en knappt kännbar vindbris som drog fram?.....nä, korken börjar sakta röras i riktning från mig.....och nu syns bara toppen av den röda delen någon sekund innan den helt försvinner under vattnet......känslan ÄR...........




© Ted Örnberg 2008