I dag är det precis ett år sedan jag hoppade på den här promenaden i cyberspace...mycket har hänt sen den dagen. Jag har lärt mig väldigt mycket om mig själv och fått nya slags pennor att skriva med. Tänk så många goda råd jag har fått på vägen...knuffar åt rätt håll och framförallt; alla goda möten som jag bär med mig från underbara människor.
Den här dikten är den första som jag la upp här.

Så går dagar mot sitt slut tillsist
Tycker ändå att allt känns lite trist

Dagar som börjar med glädje och koll
Slutar tyvärr med ovisshet och moll

Vackra toner klingar inte i min själ
Känner igen känslan så väl 

Jag känner mig stark men ändå rädd
Vill synas men inte bli sedd

Jag vill låta rötterna slå rot
För att sedan elda dem till sot

Min själ nu längtar efter stranden
Att sakta få vandra i den blöta sanden

Om regnet den dagen bara vill falla
Så syns inga tårar bland dropparna alla

Jag ÄR god och vill alla väl
Men ändå så hatar jag min själ

Jag önskar att själen kunde sluta skrika
Orkar inte höra, vill ej ge vika

Nu ska jag låta kroppen få sin eländiga vila
Och höra på regnet som ihållet strila

Må min morgon bli ljus och klar
Och att natten ger mig alla svar

Sakta vandrar jag bort mot sömnens hamn
Lägger mig tryggt och stilla i Universums famn