Du, minns du hur jag alltid bräkte på
om ärlighet och oförmågan att ljuga
Minns du hur jag höjde mig själv till skyarna
och kunngjorde att jag
minsann aldrig skulle kunna ligga
med en annan kvinnas man

Jag vet inte när...
men någonstans på vägen kom jag på
att mitt jag var föränderligt
och att växa ordentligt
var lika med att flyga
okontrollerat och ibland med ögonbindel

Egentlingen levde jag nog inte tidigare
jag var bara en flytande fridur
som inte passade in i någon form
Någonstans skapade jag en inre kontroll
något att hålla fast vid när ögon grusades
och mörkret tätnade runt mig
Tystnaden låg alltid som ett lock över min mun

Och nu när allt är så äckligt nära att avslöjas
för att min inre kontroll inte mäktar med
vänder jag mig om för luft, men mina lungor är torra
och jag sväljer och sväljer
Men allt som svävar framför hornhinnan
är mina egna förmultnande lögner

Och det är med rädsla jag nu blundar
och räknar till sju
För om sju dagar kanske jag blir fri