Jag sitter här nu och allt känns fullständigt meningslöst .
Vart jag än vänder min blick ser jag menlösa punkter
och prickar .
Saker som ingen bryr sig om.
man skulle kunna säga att vart jag än vänder min blick så ser jag mig själv .

Jag ser mörkret som en frihet,
osynligheten som en barmhärtande hand,
och mig själv som ingenting .

Ibland är jag ingenting .

Jag ser allt
men jag ser ingenting .
Jag känner mig överrumplad av all närhet
men ändå så är jag så ensam .
Jag är ensam i ett rum fyllt med vänner,
jag pratar och är med dem,
men jag sitter fortfarande i samma hörn där ingen ser

som jag gjorde när jag kom.

Det är som en blomma som snart ska väckla ut sina underbara blad,
men ingen ger den vatten så den vissnar sakta bort ur verkligheten.
Det är som en fågel som snart ska kasta sig ut
och
pröva sina vingar men plötsligt så försvinner himlen,
och det finns inte rum att flyga någonstans .

Och vart jag än går så förföjer ångesten mig,
som en svart skepnad av all den oro i mitt huvud,
han är överallt men även ingenstans .