Snön knastrar under goretexskorna
och skidbyxorna prasslar när de gnids mot varandra
men jag hör ingenting
I öronen har jag Lars Winnerbäck
som sjunger om att han inte fattar någonting
och jag känner igen mig och är mindre ensam

Är vi fler som inte fattar någonting
Jag tänker så mycket tills tröttheten
slår ut allt det som är jag
Gör du det också?

Sen sjunger han tidvis om tiden
och avsluten man gör under livet
Om saknaden av människor, beröringar och ord
Tidvis går det bra men ibland
finns där bara gråt
Och jag känner igen mig

Snön knastrar och jag spänner mig
när jag trippar fram på isbetäckta fläckar
och jag hoppas att jag inte faller
För ibland vet jag inte
om jag orkar resa på mig igen

Vinden i ryggen är skönare än i ansiktet
Men hur kan medvind kännas så motigt

och så fel