Han kom med tåg till Göteborg en härlig sommardag

för att se rikets andra stad med alla dess behag.

Så länge han i Stockholm målat upp en inre syn

av Liseberg och Långedrag och Kungsportsavenyn.

Med Hasselbladar’n i sin hand han letade objekt.

En öppen spårvagn gled förbi den passade perfekt!

På Norra Hamngatan han såg en del av den kanal

där fyllda Paddor stävar fram och guider håller tal.

Han njöt en glass i Brunnsparken - tre kulor i en strut -

dom läskade så skönt ett tag men tog rätt hastigt slut.

Då kände han emellertid naturen tränga på

och innan Liseberg han måste snabbt en lättnad få.

Han frågade en vänlig dam som log så ljuvt och brett

och pekade ut bäringen till närmsta toalett.

”Strax bortanför Johanna, en trappa leder ner!

Besöket är helt gratis. Tack snälla ni! Jag ber!

Han skyndade på stegen så skorna rev upp damm

från grusgången där han nu hastigt banade sig fram.

I trappan ner han höll emot för nu var tiden knal.

Men ack ett sån’t elände, mitt i trappan där stod’ Kal!

Han stod där mitt i vägen med bena brett isär

och det var änna tydligt att här väntade besvär.

”Förlåt min bäste herre, jag måste komma fram”

sa stockholmar'n som kände hur en droppe trängde fram.

”Vesst, vesst” sa Kal, jag lôvar att jag ska va tolerant

”men innan dess så måste du ge mej e lita slant!

Så pröjsa, annars är det bäst du bara tiger still.

Men då ska jag berätta vad ledstången är till!”

Vad gör man när man suttit på ett tåg i femtio mil

och kanske även druckit ett par liter Citronil?

Han hade ingen växel så en femma fick det bli

sen sa han med en röst som nästan kvävts av raseri:

”Här har du!” Men nu var han som en vätskefylld vulkan.

”Åkej”, sa Kal som inte ville vara inhuman,

”Det ledstång som du här intill mig säkerligen ser

finns för att du skall hålla dig ända till du kommer ner!”