Hur många dagar av sorg
har inte mina steg trampat
en rastlöshet utan namn

när du visar ditt nakna jag och säger;
jag ska ta hand om dig, vila här på min axel
jag bär ändå världens alla sorger,
vet jag, det är inte längtan efter att få det lite lättare
som blir min fälla, nej det är priset,
när jag köpslår med min egen sanning

är jag ämnad att vandra mina
steg uthuggna ur sten, ensam?
när begravde jag den vilda själen,
var det någon som såg?

jag låter inte längre
dina spindelfingrar väva in mig
för att sedan sluka mig levande

jag väver min egen kokong av
tillräcklighet, ändå längtar jag
frimodighetens händer
utforska mitt inre lanskap