Vad ska jag skriva?
Ja, vad ska jag börja egentligen.
Ska jag börja med all smärta?
Eller allt svek?
Eller alla glada stunder
som aldrig inträffade?
Eller om alla sorgsna stunder
som faktiskt inträffade?
Ja,
vad vill du veta?
Jag kan börja med att säga,
att jag inte gråter längre
när jag märker att han druckit,
för jag är van.
Jag kan också börja med att säga,
att jag inte längre vill kalla honom pappa,
för jag älskar ju inte honom längre,
och en äkta pappa måste man älska.
Jag kan också tillägga,
att jag inte bryr mig om jag lever eller dör längre,
döden skulle vara lugn,
barmhärtig,
medan livet är så vackert,
om man har tur,
och att livet har så mycket att ge
medan döden bara ger mörker
och sömn.
Men det räcker inte på långa vägar,
jag vill ha något mer,
jag vill ha lycka.
Är det för mycket begärt?
Att vara glad,
måste vara underbart.
Men jag minns inte längre.
Jag tror jag faktiskt också ska säga,
att jag inte litar på så många människor längre,
har bara slutat med det,
när man blivit sviken
gång på gång på gång,
så slutar man tro bara.
Och jag förväntar mig inte att du ska förstå,
men jag hoppas
att du gör det.
För det skulle bli lättare då,
för jag orkar inte förklara.
Vad mer finns det att säga?
Jo,
kanske skulle du vilja veta att,
jag inte längre ler
lika ofta,
att människor omkring mig blir chokade om jag
skulle skratta
åt ett skämt,
jag är ju bara den personen,
som har slutat vara glad.
Men om du ändå vet allt detta,
kan jag lika gärna säga,
att jag ibland känner en saknad,
en stark saknad,
efter att leva livet
på riktigt.
Och nu när du vet allt detta,
kanske du kan tänka dig
att hålla mig en stund,
bara några sekunder,
så jag kan känna värmen igen
innan kylan tar mig.