kasta ned det
kasta ned
os medaljer gör sig inte längre
inte heller scenens
bländande strål
alla som skådat sin födsel
i en buffels vitöga vänd mot Ande
i böner bedda
vet
när manteln är varm
av vindar vända för tvång
och bladnervers puls
hotar spränga
har lite kvar
av det jag grävt
och snart dags för vinter
jag rörde aldrig rötterna men
staven i jord och strålen satt
i tu
så kasta nu - kasta
så det vänder igen
segern stannar om inte du går
därför är klöve itu likt v-et
därför är klöve i tu
buffeln har redan satt den stig
som glömdes
för massan av klövsatt behov
och vitt förvillar
redan handgrävda hemligheter
gjutna i minnets svarta
behöver trampet för att skingras
lätta - kunna följa och bana din väg
det var längesen min vän
längesen
och vägen har varit lång
men stannad stod är inte
ditt rätta
dina Ben
dina ben du går med är vackra
för vackra att lägga förbud på
du ser det snart som jag
ur öga för struktur och bakomliv
du ser det snart
där är min uppgift att gå bredvid
när första steget i takt med tid
utan öga väckt av massan
dolt för flocken
blott i förväg höra
känna din väg på dalar och berg
när stegen ska styras
mot det mål
du satte då i skymundan
jag tar emot om
det så sker
i rusning på stäppen
för flocken är fri, hör du
dom springer för vatten
dom springer för vatten nu
och lyfter hindren för dig
så kasta ned nu
det sista
kasta ned
så långt det bara går
och jag finns där
för glömd är min famn
det verktyg som tog
där du mötte din botten
din egen
och glömd är den sång över stäpp
sjungen av gråbruna gräs
hornpryddes ork genom marker
när min sömn
vaggade vandrande eoner
randas
ska det åter igen
mången gång invid
liksom du viskat bakom nacke
Kom
viskar jag eko
Kom tillbaka
kasta ned i natten din del
av den gamla visdom
ingen ännu vet om som hel
och aldrig ska vetas av två
under samma färd framåt
ja kasta ned
och jag lyfter av skalvet
min fot
bredvid
ofrivilligt exakt
i tid
över blottad ravin