En timme
eller var det bara en sekund?
Tiden är svår att märka när du sitter alldeles bredvid,
alldeless tätt intill.
Och vi delar andetag
utan att det egentligen är meningen.
För vi andas samma luft nu och
din hud luktar värme,
din andedräkt ger mig nästan-kärlek till en främling
och dina ögon säger det du redan tänkt för länge sen.
Din hand ligger tusen mil bort
eller är det kanske bara någon centimeter?
Din kropp vibrerar av impulser du inte följt och
dina hjärtslag slår hål på min skälvande trumhinna.
Pulsslag misshandlar våra öron
och
dina visslande andetag skriker om en dröm du inte vågat fullfölja.
Kanske är det bara jag,
eller märker du också att du kommer närmare för varje sekund?
Vi kastar blickar på varandra
och tror att den andre inte märker något.
Du småler förstulet
och fnissar när jag blinkar.
En viskning ligger i rummet,
bygger en mur mellan oss som vi tillsammans ska rasera.
Vi kastar luftkyssar som bränner,
av längtan och passion.
Båda vet vi hur det kommer att sluta,
hur slutet kommer att bli en början.
Och båda trånar vi med ett starkt begär efter varandra,
trånar efter varandras signaler
och röda läppar.
Ditt finger ritar hjärtan på min kropp
och jag lyssnar på ditt som slår fortare och fortare.
Våra andetag flätas samman
och nu sitter du så nära som det går.

Och utanför föll löven runt i virvlar,
oförmögna till att göra någonting.
Höstens färger prydde träden i parken
och jag såg ingenting utav det.