Det bor en sorg i mina händer,
den slår ut mellan vinter och vår

jag försöker att inte väcka den,
låter den sova som en fågelunge

men när jag hör kvittret, vet jag
det som väckts går ej att gömma

det var i gul klänning och röda skor
som jag lät tanken falla till marken

(bara fyra år då det ska vara draklek
och sagor inte hot och bråk)

ett jordskredsfall sa mor, som inte
förmådde ta till sig sanningen

det var jag som offrades,
när liten blev stor alltför fort

när jaget klyvdes i två
och ögon vändes inåt

jag ville aldrig vara bitter,
bitterhet är för dem som inte förstår
sa alltid min mormor

klädde mig med visdomsord

du är död nu, dina mjuka händer
men för mig är du evig, du bor i mitt bröst
ur den suger jag nektar en sorgetröst

kanske en dag blir det oförståeliga klart,
som när fjärilen lämnar kokongen

doften av regn tränger in, vederkvicker

smultronen blir röda, smakar sött i mun