jag vet hur det är,
jag är ett lägenhetsbarn
som längtar efter frihet och
när nätterna kommer sitter jag
fastklistrad på fönsterrutan,
ser på när regnet tar allt

jag vet hur det är,
att längta sig mellan betongblock
efter något som spirar och lyser,
efter människor som älskar
som på tv, som på film

och jag,
jag lägger aldrig handen på någon
som jag la händer på dig, det var
heligt hur vi rörde vid varandra,
brast mot varandras hudar

hur vi tog slut en kväll som den här;

jag tryckte huvudet mot rutan
så hårt jag bara kunde men
tankarna tog ändå över

jag satt där länge
grät och hoppades
tills regnet kom
och sköljde bort allting

jag försvann
som ett barn krossat
mot fönsterrutan,
som en ofödd jävla fläck

fattar du inte?
du var min biljett härifrån,
min fristad,
min ursäkt för att andas

dina väggar brann aldrig som mina;
du hade något du kallade hem
och jag,

jag hade bara dig