Du där! Ja, just du... Kom hit så jag får se på dig. Slå dig ner bredvid mig,
låt dig vila ett slag. Jag känner ditt ansikte, föressten kände jag igen dig
redan på ditt sätt att gå. En pojke i pappas skor, känslorna egna lilla hora, dra åt
livremmen den sitter löst. Det var som om det knäpptes ett fotografi när
någon tröck in kniven i ditt hjärta, för alltid fördröjd av ögonblicket, en del av dig fastklistrad i tid. Det är något jag vill berätta för dig. Du förstår, Kärlek är en förbannelse. Den kan antingen döda dig eller göra dig odödlig.

Det beror på dig, allt beror på dig. Blir du varken det ena eller andra stannar förbannelsen kvar, likt ett vrak i tiden. Låt mig finnas för dig, låt mig vända på timglaset så att sanden rinner ner i den andra glaset, bli odödlig.

Men vila nu och dra åt livremmen igen. Du kan luta dig mot min axel om du blir trött...
I morgon börjar slakten, det ska lukta bål.