Min själ sitter i karantän
och skrattet ligger på hyllan
min sarkasm är infekterat frän
och sinnena vinglar på fyllan.

Egotripparna är som morfin
och kroppen vägrar söka bot
därför svär jag åt dig genom texterna
där du inte är och säger emot.

Min nakenhet är inte längre intressant
och min förförelsedans har du regisserat
jag ville inte dö, det var kniven som slant
och nu är såret fult och infekterat.

Tyst!
Jag vill att du stänger munnen
dina meningar är så raka
och kronan jag slängde i önskebrunnen
ska jag be om att få tillbaka.

Min själ orkar vara sänkt
men tänker inte så förbli
och varje tårdränkt tanke jag tänkt
förvandlar jag till poesi.

Så gör jag all min smärta
till ett nöjsamt tidsfördriv
tills mörkret långsamt börjar lätta
och jag har skrivit dig ur mitt liv.