Täcket som var mjukt
känns nu kvävande
och jag ligger på en fallucka.

Paniken kommer krypande
i takt med att samvetet erkänner
allt som är kvar att göra.

Plötsligt finns ingen fast punkt längre
inget att hålla i när det stormar.

Du är för långt bort.

Men tanken på dig gör mig lugnare.
När tårarna på mina kinder har torkat
och pulsen gått ner igen
kan jag nästan känna
hur du ligger bredvid mig.

Hur du viskar
att allt blir bra igen
och att jag kan vara lugn.

Det vet jag att jag kan vara, för det har du sagt.
Jag litar på dig.