Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Människor är bundna till varandra som spindelns väv. Det som jag river sönder på min skogspromenad. Så lätt kan näten, relationerna och liven försvinna även för oss...


Väven

Ljusen lägger
liv i spindelspån
det nät som täcker
trädens hav

näten nyper
ansiktsgarn
river detta ris
där väven var

spindeln sörjer
skogens flingor
så förlorar jag
ett människobarn


Fri vers av Fredrik Stillesjö
Läst 235 gånger och applåderad av 16 personer
Publicerad 2009-03-09 11:12



Bookmark and Share

  En strimma av guld
Vackert skrivet med en "sprödhet" i orden.
2009-03-13

  Tessahn
Oerhört poetiska och djupa tankar om livet, något som verkligen är så klockrent. Fint! Hälsar vännen Tessahn:)
2009-03-11

  Jaseph
Vackert, sant, sorgligt! Tack!
2009-03-11

  Michaela Dutius
höst4ns alla färger och stämningar känns det som du plockat in i din varp.
Grattis till välförtjänt placering
2009-03-11

    sajo
Din text får mig att tänka på i september då jag och min vän var
på cykeltur längs med en grusväg i skogen och en magisk väv låg över ormbunkar och blåbärsris.

Applåder du får.
2009-03-09

  Roula O
mycket fint skrivet!
2009-03-09

  Maria Zena Viklund
fantastiskt vackert skrivet här!
2009-03-09
  > Nästa text
< Föregående

Fredrik Stillesjö
Fredrik Stillesjö