Det var en gång i tiden, eller kanske nu för tiden, en pytteliten minihäxa som inte hade nånstans att bo. På dagarna strosade hon omkring i stadens parker, plockade lite med löven som ingen annan brydde sig om. De som gick förbi henne kunde bara ana att det fanns ett litet väsen i närheten, hennes svaga kvittrande lät nästan som en fågels och hon kände sig som en koltrast när hon sprätte omkring under buskarna.
Dagarna gick an men på nätterna kände sig den lilla minihäxan väldigt ensam. Hennes steg slutade skutta när mörkret började svepa in över landet, hon hängde lite med huvudet och gick med långsamma steg runt mellan husen. Hon letade efter en öppen portdörr så hon kunde få sova i värmen, få rulla ihop sig intill ett element eller på en kvarlämnad telefonkatalog.
Den lilla minihäxans små steg avbröts av långa kliv från en människa som korsade hennes väg, hon stannade till och följde honom med blicken. Han såg ut som någon som var på väg hem...hon tänkte snabbt och sen sprang hon efter honom i rasande fart, han öppnade porten och klev in men den lilla minihäxan var inte snabb nog. Mitt framför näsan slog porten igen och hon stod ensam kvar ute i kylan.
Hela hennes väsen sjönk ihop en smula, hon gick med tunga steg därifrån och kände hur hennes ögon började vattnas. I ögonvrån såg hon hur det tändes en lampa i ena lägenheten...hon klättrade upp i busken utanför och kikade in i fönstret. Det var ju samma man som nyss släppte porten framför hennes näsa. Så varmt det såg ut att vara därinne...hon ville in.
Med mycket möda och några blåmärken lyckades den lilla minihäxan klättra upp på balkongen, hon klättrade upp på fönsterbrädan och tryckte näsan mot rutan. Där inne satt han vid sin dator och såg ut att ha det riktigt bra.
Den lilla minihäxan knackade försiktigt på fönstret...drog naglarna mot glaset...men mannen där inne verkade alldeles för upptagen för att märka henne.
Med en suck satte hon sig på fönsterbrädan...kröp ihop lite och höll ett vakande öga på mannen där inne...natten hade nyss börjat och himlen var stjärnklar.
Åh om han bara kunde gå ut på balkongen...så hon kunde smita in och gömma sig under soffan...
Frosten började lägga sig i den lilla minihäxans hår nu...