Förlåta allt - blir ofta motvänt sett som spydig överlägsenhet, som om man inte ens fått såret.
Läkning har ingrediensen förlåt, också, för mig.
Ser allt så här:
Förlåt som process: först ett mentalt beslut

- ok, ditt göra gjorde ont men smärtan är bara min och kan bero på vad som helst. Du behöver inte ens få veta om det. Jag tar hand om den själv så du är förlåten ditt agerande -

och sen inskten när känslan är läkt och ev. behövlig tid gått, att man vuxit än mer och klarar av sånt. DÅ är förlåtelsen total.. man blir tacksam. För hjälpen på eget växande, egna styrkan att "våga ta emot", våga stå där i ovädret, i krisen, i allt jobbigt, och det även i saker som k-a-n göra ont.

För.. man vet aldrig säkert vad som kan bli ont av, eller gott av, i och med att man hela tiden förändras. Underligt är det... och underigt får det vara.
Livet har sina fascinationer att visa upp, bara vi vill släppa in dom.

inget dåligt samvete alls

och det knorras

vadå

kolla där

kan inte vara rätt ställt det här

tack för jag sporras av

menande blickar

skenande tyck och ryck

av grodor hoppande

ur käft

tack för det borras här 

nya hål att stoppa pärlor i

tack för det skorras bäst

där skevheten rispar ytor

på putsade masker

inifrån

tack för en medvetenhet starkare

än egna nyck kan styra

tack för kärleken visad

om än bakvänd i liv så dyra

tack för sparad

energi

och för att ni låter

den kan jag lyssna med

när själar gråter

när blickar är förbi

och lugnet sänker sig åter

när man känner orden

Jag förlåter