Jag hittade dina övergivna blickar
längs den största aveny
man kan tänka sig
ensamheten hade växt sig enorm
till och med träden böjde sig
överallt kunde jag se viskningen
du bar på
den var lika mörk som floden
överträffades endast av övergivenheten
det hopplösa hade blåst ut livet i dina ögon
kvar fanns bara ett skal
och ett darrande andetag
till och med mörkret på himlen
hade lämnat dig
där