För att hon måste blundar hon
det håller mörkret ute

kanske är rädslan
känslan hon saknat
som sluter cirkeln

inte de hårt knutna händerna
under täcket,
tårarna som strilar ner,
i väntan på trösten
som aldrig kommer

varje gång hon skjuter sig
till ett offer flinar bödeln
ett avlivat ansikte segrar inte

och förklädda helgon
har ingen hemlängtan

de vandrar hellre genom tysta nätter
och blundar

kanske gjordes redan valet
innan mörkret föll