Jag bär dina missöden genom natten. Minuterna flyr när dina tankar gör sig hörda. Kämpar mot tröttheten. Vill vaka med dig. Och samtidigt inte. Rädslan – att återigen gå förlorad – river i sårskorporna och jag blir inte kvitt känslan av att du inte vet vad du gör. Vet inte hur orden kryper in under mitt skinn och får mig att blomma. Kisar efter stunden du tystnar, drar dig undan och försvinner. Jag har så lite kvar.