Mormor dog den finaste dagen, 7 maj, och jag vet inte ens vad alla tårar betyder i denna stund. Jag gråter av alla anledningar som finns, men mellan tårarna så andas jag ut och ler mot mitt hjärta.
Det känns konstigt att vara jag. Jag vill ha tillbaka min mormor men jag är så tacksam att hon fann en dag att dö fridfullt på.
Många gånger har jag önskat att hon skulle ge upp, men nu när hon gjorde det så vet jag inte hur tomheten ska försvinna.
Jag kommer hela tiden på saker som jag glömde tala om för henne. Varför kommer man på allt så sent?
Allt det där som jag hade tänkt att göra...men "inte nu en annan dag"
Va fan nu kommer det inga fler dagar med mormor!
Jag blir arg...och ledsen...jag känner skuldkänslor för att jag blir arg...så blir jag ledsen igen för att jag inte vet vad jag känner.
Faktum är ju...att mormor är död...och min största tröst är att hon inte har ont.

Det känns konstigt att vara jag nu...jag har aldrig varit utan min mormor...