Idag en oundviklig dag full av oro och ångest och muskelkramper för att möta det förflutna som en gång var vänner mobbare bekanta när jag var barn och tonåring jag har gått igen vilka som skulle kunna tänkas komma på denna 40 års fest och jag ältat fram och tillbaka om jag ska gå eller inte eller våga möta mina rädslor jag har för det förflutna . Jag är krigsbered har full mundering så att jag ska klara allt upptänkliga svåra frågor eller påståenden men ändå har jag en stor klump i magen och ont i axlar nacke armar och rygg .Ibland lyckas jag vända på allt och tänka kanske det trots allt blir roligt på denna fest ? så tänker jag på all alkohol som kommer att drickas och hur jag kommer att reagera på det kommer jag själv nöja mig med att bara dricka annat eller kanske 2 glas vin på sin höjd? . Snart närmar sig tiden för att åka det är en bra bit dit jag ska och jag måste senast ge mig av 16.30 med bussen sen tåg sen buss igen hur ska mina ledera klara kvällen finns det bra stolar att sitta på och dynor under ? sånt är viktigt för mig . Jag känner mig både ledsen arg och väldigt spänd i hela kroppen men jag fan klara det här dom som inte sett mig på länge kommer att se att jag gått upp i vikt en hel del åter igen vilket jag skäms över . Jag tänker på alla frågor om mitt liv som är nu och min sjukdom och min eländiga separation jag gick igenom för 2.5 år sen och den stora operationen jag gjorde förra våren då jag fick en höger höft totalprotes redan vid 38 år och att jag inte arbetar och inte gjort det på väldigt länge nu men jag har gjort insatser i mitt inre jag har skapat målat fotat jag har skrivit massor av poesi och texter om min inre resa och verklighet jag lever i varje dag jag har tom med medverkat i 2 diktsamlingar och ska medverka i en liten tidning som heter Alla-vi , jag har även jobbat med mig själv i dom 12 stegen både i alanon och AA och jag har gått en anhörigkurs för oss medberoende till föräldrar som är alkholister och som jag vuxit upp i en riktigt dysfunktionell uppväxt . Medans jag skriver river ångesten i mig och tårarna är inte långt borta men det går inte att fly verkligheten en gång till . Jag ska snart göra avslappning med en cd för oss med reumatism och ligga på en varm vetekudde och hoppas att det känns bättre efter det . Nu får jag hoppas att jag får en trevlig kväll trots allt som känns helt outhärligt just nu ge mig en lyckospark där bak ni som kanske läser detta.

kram Anna-Karin