Så valde han att ensligt vandra
Att oinskränkta vägar gå
Livrädd att ge last åt andra
En skygglapp för er ögonvrå

Dom sa att han var under isen
Dom sa att han förtjänt sitt fall
Han var dock ett utav bevisen
På fostran fadd och känslokall

Och grabben var så skör och liten
Och mörkrets skog så stor och svår
Han bar sin plåga sammanbiten
Som just den gör som agats sår

Där led han i egid skymundan
Av ångest och osalighet
Föll hans dom ur självbegrundan
En livstid i förlupenhet

Och ingen slet så hårt för glömska
Och ingen vet den tid han lagt
Att skiljas från sitt svarta lömska
Att frias från sitt självförakt

Visst var hans börda tung att bära
Likväl så bar han den ändå
För det som barn i skam fått lära
Kan aldrig åldern ändra på

Och inget fanns väl mer att göra
Håna den som håna kan
Och den som inget fint fick höra
Tog sitt liv och gick som man

Blott ett fåtal fällde äkta tårar
Blott ett fåtal kände äkta sorg
Bland andra skvallersjuka dårar
Som spred hans hån på bygd och torg

Vad ägde denna grabb att klandra
Han som ärvt sitt liv likt helgerån
Men aldrig la han last på andra
Så stryk bort din tår ur ögonvrån