All skit på mina spinkiga jävla axlar
Alla slag mot mitt svagt slående hjärta
Det rinner över
Ut ur öronen och ögonen
Och jag är sju igen
En skräckslagen miniatyr av mig själv
Med skyldighet att vara vuxen och klok

Äter upp mig inifrån
Stora tuggor som svider i min själ
Hav och sjöar av förtvivlan på mina kinder och min kudde
Men jag glider in i det lugnande mörkret
Och i morgonglömskan är allt okej en stund igen