du, jag ville mejsla dig en vacker morgondag
eller bara förpassa en gårdag vi aldrig tog tillvara
jag kan inte en, för ännu en, endaste gång
se ditt ansikte, i drömmar, dolt i hennes hår


och det är kanske inte det att jag älskade
- mer att jag behövde, måste dig


befria, försona, men än hellre glöm mig
skaka min personlighet till någonting vackert
värjer mig, snärjer mig i eget nät
smärtan åldrades mer än jag
gjorde


sju dagar älskade jag
sju år har passerat









jag bär också med mig maror, samlade ekon
det kan gå 2555 dagar och fler intill varandra
men vad vi verkligen har nu
är en tom scen där inga blickar faller

ibland kommer det över mig
när jag minst av allt försöker
det behövs inga kloka efterord
vi levde nog helt enkelt
för ofta på varandra


eller så fanns det inget från början
bara svepskäl för att slippa
falla ändlöst genom vita skikt
i ännu en farenheitvinter


men jag har tvivlat skall du veta
och jag har skrivit brev med tårar
som aldrig nådde fram
för att saker har en tendens att försvinna


sju års stagnation, 2555 dagar
men du, jag vet att det vänder
för ingen ifrågarsätter tid,
så som vi ser på den idag

och vi har lärt oss metoder
att kamouflera oss i mängden
du vet precis som jag
hur man skiftar färg
när någon undrar


men det bästa är nog ändå
att kallbrand matchar så bra
med blåslagen hud



men jag ville bara att du skulle veta
att jag är en kliché
och det är rundgång i skallen
det klibbar mot öron
ett "jag-tror-jag-älskar-dig"- tinnitus











jag vet
du vet att jag vet
för jag har också snurrat för sällan tvättade lakan
bekommit min egen mara
ensamma nätter


men kanske är det så
att först när rundgången ebbar
när eko klingar av

kanske är det först då
som resan tillbaka börjar