El Maestro har talat, det hör man
En scenkonst i stor dramatik
Briljerar han inte förhör han
Med ogin och avund taktik
Men den tid är förbi
När jag löd i din pli
Då jag vek mig för falsk retorik
Det är dags att va sann
Att stå upp som den man
Du målat i självgott parti

En alkis har tappat sin flaska
Den föll ur en svår abstinens
Din otadlighet blev till aska
Så blir det när lögnen förbränns
I ett darrande grepp
Sa din högerhand släpp
Men begäret röt om karréns
Förnekelsens last
Snärjde dig fast
Som kapten på ett sjunkande skepp

Du knyter din hand över bröstet
Som en synvilla för att bli trodd
Men svek är det flyktiga löftet
För din sanning är aldrig bebodd
Alla imperativ
Med ett solklart motiv
Att El Maestro ska undslippa rodd
Och vid åror jag slet
Till en lön av förtret
Som blev livslinjer genom mitt liv

El Maestro har dalat, förstår man
Ett nedfall som torde va tufft
I vidskepligheten består han
Men knappast i sinnets förnuft
Men jag tänker ibland
Att med bakbunden hand
Kan jag strypa din utandningsluft
Men det är inte min stil
Att ge slag åt fragil
För jag vill ro mig som redbar iland