Gaias mån

 

 

 

låter det förflutna passera
ännu en gång

 

 

älskade

ge mig din smärta
som om du redan
sörjde mig

 

 

din hand plöjer säd
skedskuggor
ur jorden

jag sköljer min kropp i
alltför grovt vatten

kvällsljuset sotar
sänglinnet

 

 

det nattblå mäter
avstånden i oss

 

särskilda lämnas vi
alltid sist kvar

 

 

nattens plån samlar
sken

fröet fattar eld

när Gaia
nås

Fri vers av Ulf Lagerholm
Läst 930 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-09-14 05:12

Skriv ut
Spara som PDF

ej medlem längre Jorden är en hon jorden är en moder som ännu kan bära liv. - Finns fina tolkningar i denna text tycker jag mig känna. 2013-05-30

Berit Robin Lagerholm Vacker! Mer behöver inte sägas. Gripande förstumning. 2009-11-24

stenen/ Yv Ericsson Mina ord under din text. Skulle enbart kännas överflödiga. Lyssnar till Maria Callas, "Ave Maria" när jag läser din poesi. Du anar inte vilken effekt det blir! 2009-10-15

Pah jag hade en mass ord, men jag valde att springa längs tunnelbanans spår istället. vad är väl en väns sneda leednde mot tillfredställelsen att få tillfredställa tidsfascismen?! och nu är tråden tappad, men den levde i mig då. inte längre. denna text. jag antar att jag är för lycklig nu. för att ta till mig. och jag tänker att jag önskar en aning infinitus och samtal. en brevbärare och ett par ögon som vågar se mina länge nog. för jag vågar sanning, men texten har flytt. denna alltså. ser frameomot nya, och jag tror att jag förstår varför du raderar. just nu gör jag det. jag såg morrissey och 'november spawned a monster'. den mörka känslan mot taklag och vind är oöverträfflig. kanske gör jag mig inte vett här. men jag läser och förundras ändå. tack. 2009-10-11

Caprice! Lysande! Boar in mig i denna, på obestämd tid... Tack! 2009-09-21

Bjarne Nordbö Anar en ny ton. Dikten rinner lätt till mig. Utan att för en sekund bli banal. Det är konst det. 2009-09-17

Saramaria79 oj,det var mkt sagt om dessa rader redan, så jag nöjer mig med att säga; vackert! 2009-09-15

Yrre Mycket vacker. 2009-09-15

© Birgitta Wäppling känslan är stark och bilderna i denna dikt intensiva tolkningsmöjligheterna är mer än en vilket ger dikten sin speciella tjusning diktduets hand plöjer säd skedskuggor ur jorden ur Gaias jordmån och det förflutna fick passera ännu en gång 2009-09-15

Ulf Lagerholm efter några månaders aktivitet på denna sida var det en Elisabeth som hörde av sig och menade att det blåste på tok för mycket i mina texter, hon hade hittat ordet "vind" i flera av alstrena, något år senare ansåg den gode jacob att det var för ymnigt bete i texterna, han hade wallraffat, hittat ordet "gräs" i ordskörden, nå då Maria, som tycker att andra vävda tyger än linne borde bäddas in i mina dikter all jämförelse för övrigt är naturligtvis irrelevant, men Picasso fick en gång frågan varför han envisades med att under en period använda blå färg i sina målningar, den eminenta Kristina Lugn halstrades i en radiointervju på 80-talet, man undrade varför hon fastnat i det jagcentrerade, det socialt engagerade temat i sina böcker 2009-09-14

Fredrik P. tveklöst bland det bästa jag läst av poeten. det finns en sensuell och erotisk värme i bilder och metaforer som är mycket tilltalande. förtjänar att bokmärkas. tack! 2009-09-14

Sylt Det finns inte mycket att tillägga här efter all fin (och välförtjänt) respons du fått. Möjligen skulle jag vilja drista mig till att säga att "ge mig din smärta" klingar lite mycket schlager. =) *missförstå mig nu rätt* "skedskuggor" är ett underbart ord. Smakar på och njuter av. Vad är förresten"mån". Att vara "mån" om någon? Tack för trevlig och utmanande läsning. 2009-09-14

Mikael Lövkvist Strålande poesi. Du målar stämning och förhållanden till dig själv och din älskade på ett mycket vackert vis. Jag kanske återvänder med längre kommentar en dag då bakbena mina håller bättre. Tack för god läsning. 2009-09-14

Måna N. Berger För mig är detta en dikt om döden, i oss, och jorden - jordmånen. Därmed anas, i varje fall i min tanke, att något går vidare, liksom säden som sås i jorden. Jag tycker mycket om: "kvällsljus sotar sänglinnet" och även om: "nattblått mäter avstånden i oss" Allt kan inte utsägas med ord, det är där poesin tar vid! 2009-09-14

Peter Matsa Gaia nås ... som att bli ett med världsalltet, lite som du blandar bilder och känsloförnimmelser och stoppar rofyllt in det i ens själ. Tack för läsupplevelsen. 2009-09-14

ej medlem längre De första 3 raderna är en dikt i sig eller en lång berättelse om man vill /fyller i själv. Och en stor sak att öppna sig för det. Jag tror jag fastnar där.... resten glider mig ur händerna.... 2009-09-14

Carola Zettergren Ibland blir jag direkt hypnotiserad av vissa rader..för att de illustrerar något det egentligen inte finns några ord för ; jag sköljer min kropp i alltför grovt vatten... suveränt! 2009-09-14

resilient "låter det förflutna passera ännu en gång älskling ge mig din smärta som om du redan sörjde mig" Läser dikten som en uppgörelse, efter ett gräl. Som "Okej då, vi låter väl udda vara jämnt." Och tycker om den för dess vardagliga tilltal. Men jordgudinnor? Nä. Och det har varit för mycket linne i dina dikter på sista tiden. Dags att bädda med bomull, tror jag. Eller satin? 2009-09-14

Elaine.S "jag sköljer min kropp i alltför grovt vatten" Det är något mäktigt över just de orden. 2009-09-14

albertina låter det förflutna passera ännu en gång älskling ge mig din smärta som om du redan sörjde mig jag sitter och tänker på vad jag kan skriva som kommentar känslan är väldigt stark orden blir bara suddiga du är min inspiration älskar dig 2009-09-14

Melona innerligt och ömt tecknat är dina ord, jag skulle vilja läsa detta som den dikten, den enda dikten... "låter det förflutna passera ännu en gång älskling ge mig din smärta som om du redan sörjde mig" Jorden, allas moder, hur hennes sorger rinner av oss, till oss... En grekisk filosofi/religion som du tagit till dig, där du omskriver jorden med personifieringen; kvinnlig och gudomlig. Ja, det är vackert, skört. Tycker väldigt mycket om stycket: "jag sköljer min kropp i alltför grovt vatten" som en kontrast, elementet vattnet som något strävt mot den lena, varma, fuktiga jorden... Blir detta jag då i dikten; Eros, den stora älskaren, kärleken? Är detta då en kontrast, motpol för att hålla balans, jämvikt?! Bara ett sidospår, förvisso. Manligt - kvinnligt. Och det blåa ljuset som skuggar sänglinnet, är det ljuset från planetens ögon; som på avstånd. Kanske från månen. Hur jorden, hemmet lyser blekblått. En parentes till detta med månlandningarna, aktuella då; när Gaiahypotesen kom och ja, just nu; med Fuglesang nylandad. Iallafall, ja, denna mån, denna jordmån, mån e, hur man vårdar, ömmar, förvaltar för tillväxt och för det som slumra ska. Huldras om, att vara mån... Element, ja, du Lagerholm; du skriver förunderligt... Tacksam för det. 2009-09-14

peter markurth avslutet på livet, ger bilder delvis drömlika, orden mkt bra utlagda, skickligt förmedlad och skriven, avslutet är perfekt 2009-09-14