Älskling, förlåt men jag måste få hata dig nu. Vet att det är själviskt att önska hennes död och att jag måste lära mig att acceptera. Acceptera henne bland dina lakan, intill din kropp och mot dina läppar. Men jag föraktar era samtal utan att ens ha hört hennes röst. Jag avskyr hennes syre för att den fått dig att brinna och sedan hållt din eld vid liv - det som är mitt mest fatala misslyckande. För visst fick jag dina lågor att flämta men varje morgon brann de ut.

Nu vet jag att du har lämnat mig. Inget jag gör kan få dig tillbaka. Det är bara det att jag saknar våra stunder och avgudar den tid som var. Jag vill inget hellre än att åter slumra in i din famn och försvinna bort till ljudet av dina andetag.

Du försvann så uttdraget, förlåt mig men det är därför det tagit så lång tid för mig att förstå. Du är borta och inte förrän nu har jag förstått. Det krävdes att du skulle kasta orden "min flickvän, flickvän, flickvän" i mitt ansikte. Och att du kallade mig för vännen, ett öknamn som du aldrig gett mig förut.

Det gör ont J, din vän blir jag aldrig och det tror jag att du vet. Våga inte förminska mig genom att kalla mig för det igen. För nu känns det som att tiden med mig inte alls skapat något avtryck i ditt liv som att den gått dig helt obemärkt förbi. Jag älskar dig ännu och att du nu krossar mig såhär är ett fucking jävla helvete.

Saknar dig.