Tänker du någonsin på natten jag inte kunde sova? Natten då dina lugna andetag höll mig vaken. Natten då jag slutade tycka att du var vacker. Natten jag lärde mig att förakta dina fingrar och önska att jag stannat innanför mina vinröda väggar.

Låg brevid din stilla kropp, alltför varm, alltför kall. När solen steg upp reste jag mig, hittade mina kläder, kysste din kind och gick. Lämnade dig när du fortfarande sov, smög på tå uppför trappan som knarrade bara för att retas, öppnade dörren och gled ut. Vände mig aldrig om för att se om du vaknat och iakttog mig i min flykt från morgonen, från dig och från monstret under din säng.

När regnet sedan började falla på min kropp, klädd i gårdagens, rökdoftande kläder, var jag långt ifrån dina armar och fingrarna du tror är magiska. Långt ifrån kvällen jag inbillade mig att det fanns kärlek i dina ögon och lidelse i dina smekningar. Kvällen då jag lät dig ta min hand och föra mig bort från tryggheten i hus nummer elva.

När dagen så kom fanns det vi, som aldrig blev, inte längre kvar. Att jag rört dig kändes overkligt och att min tunga lekt med din mest som något tagit ur en dålig film. När alkoholen till slut släppte greppet om min kropp kunde jag placera natten någonstans bland andra minnen att radera, och dig på en lista av dem som jag bestämt mig för att glömma.

Borta var natten jag inte kunde sova… och aldrig mer skulle jag återvända till den säng, under vilken ett monster från din barndom låg på lur.