Försöker minnas dig på annat sätt. Tänker att det nu kanske går, att jag är redo.

Koncentrerar mig på fina stunder, målar beröringar med fingertoppar på min egen hud. Andas djupt med egna lungor. Fuktar mina läppar. Särar dem och tvingar fram ett leende för de vi var.

Kyssarna.

Nätterna.

Och ditt bröst i morgonljus.

Darrar vid minnet av din kropp, dess linjer och musklernas perfekta konturer. Axlarnas rundning och styrkan i armarna med vilka du bar mig. Mentalt och sedan fysiskt till din säng. Skratten, flämtningarna och orden med vilka vi lekte. Med vilka vi nu bara slåss. Nej, inte så. Inte minnas slutet, inte längre. Försöker skjuta bort verkligheten, vill inte känna dess kyla.

Fokuserar på skrattet.

Nätterna.

Axlarna.

Men orden, orden skriker fortfarande i mig. Kan inte bryta mig loss. Kan inte döva. Såren är för djupa och blåmärkena ömmar än. Mentalt. Fysiskt fick du mig bara att gråta. Tårar du inte såg min verklighet får du aldrig känna.

Tänker att det nog inte går, att jag inte är redo. Än. I morgon försöker jag minnas dig på annat sätt.