I oktoberklädda dagar,
talar mörkertrötta vind,

om en dam med blanka ögon,
isblå läppar, frusen kind.

Sidentunn är hennes skjorta,
sydd av dis och baldersbrå,

Och hon dansar, som en vittra,
detta höstens sagorå.

Hon bär vemod i sitt hårband,
Främman stig är hennes namn,

och hon bor i aftonskammen,
hon bär oro i sin famn.

Som en svag nyans av längtan,
ses hon skymta i ett hörn,

av förväntans skygga glädje,
av förtvivlans sorgetörn.

Mjuka händer stryker sakta,
där idyllen lagts till ro,

och i vemodsblanka ögon,
får mitt barnahjärta gro.