Presentation
Här skulle jag alltså skriva mer än i den där spalten. Vad skall jag skriva då?
Jag kan ju berätta lite om mitt förhållande till lyriken, poesin, skaldekonsten, eller vad man nu vill kalla den.
Min första dikt skrev jag då jag var femton år och hade min första riktiga bihåleinflammation. Den gick ungefär såhär:
Jag går och jag går.
Jag är trött på att gå,
men jag går och jag går.
Dock den dagen då jag inte går;
är den dagen då jag slutat gå.
Sedan, då jag var några få år äldre, skrev jag min första visa, då jag var lite törstig, har jag för mig, och den gick ungefär såhär:
Hej och hå, min lilla burk!
Låt mej få en liten slurk
av dina ljuva näktar!
Å fort! Skynda! Jag försmäktar
av åtrå, lust och begär.
Du är den enda jag håller kär!
Min törst mig nära på förtär;
och du mina enda räddning är -
och sju-komma-tvåan, heter du!
Kom! Jag vill ha dig hos mej nu!
Ack! Jag arme, lede skurk...
Min lusta mej övermäktar...
Väldigt desperat för en sjuttonåring, eller vad jag nu var då, kan tycka.
Det var det säkert.
Jag hade väldigt lite erfarenhet av poesi från början: det var genom Nick Caves lyrik som jag först kom i kontakt med ämnet: därefter blev det Cornelis Vreeswijk. På något vis är det inte helt konstigt att nästa steg blev Bellman. Sedan Lucidor. Så långt stämmer allt överens, men sedan? Stagnelius! Jag tror att jag hade blivit olyckligt kär. Sådant är väl livet? Det är väl så. Men på något vis for jag in i en massa religiösa urkunder, Carl Gustaf Jung och hela härligheten. Skrev om den i en massa år: samtidigt som jag skrev små halvlustigheter.
Sedan skrev jag knappast alls, i flera år. Sedan började jag lyssna på Blues. Leadbelly, först. Howlin Wolf sedan. Sist var den Son House och Bukka White.
Och nu skriver jag igen, helt plötsligt: min musa kom tillbaka.
Underlig är denna världen, eller hur? Fast jag tycker att världen är mer lättbegriplig än jag själv, eller någon annan människa som finns i den, förövrigt. Ja, till och med grupper av människor är mer lättbegripliga än enskilda.
Ja, så mycket man skulle ha kunnat veta om man bara vore allvetande! Men nu är nog varken du eller jag det, så vi får väl nöja oss med det här, förmodar jag.
Väl mött!
från Stockholm