Prosa

Hon reste i tid och rum.
Han förflyttade sig mellan olika världar, lika enkelt som han korsade en gata.
Så reste de, var och en med sitt allseende var de alltid på gränsen mot något slags vansinne.
Ty de besatt var och en förmågan att röra sig mellan olika tillstånd av jordens och tidens rörelser. Det var lätt som ingenting och en förmåga de sällan själva ens lade märke till.

De var så de blev fångade. i en skrämmande värld under vår, i de små människornas parallella värld, bland oknytt och flockar av sjöfåglar, i fantasier på gränsen till nervsammanbrott, där möttes de.

Så många ögon som ser, alla orden, och de är redan på flykt, så tänkte hon, och fångade orden i sina tankar, ett och ett stoppade hon ner dem i sina fack.Som små delar av ett gammalt urverk. Nu blev de till meningar i hennes dagböcker, orden hon behöll och sorterade förvarade hon där. Orörda i sällsam stiltje.

Doktor Felipe, så kallade hon honom. Hon ville inte veta hans rätta namn. Han frågade heller aldrig efter hennes namn. Om han hade uttalat det hade de skarpa konturerna av hennes anima skrämt honom. För honom var hon bara och endast Flamenca. Han kallade henne Flamenca.
Deras frågor till varandra förblev outtalade, liksom svaren. Deras blindhet brände hål i ögon och lungor.

De följdes åt nu, mot vattenfallets topp. Ingen av dem hade något annat val än att följa den andre dit vägen ledde.
Vid vägens slut skulle se sina egna ryggtavlor resa mot den plats där de nu till sist stod.
Där skulle de betrakta sina egna resvägar, och den utsikten skulle visa dem var resan skulle sluta.
Kanske fanns det en bro. Kanske ledde den över avgrunden. Kanske gjorde den inte det. Då tvingades man hoppa utan att veta om man skulle nå ända fram.

Kanske skulle vägen gå i cirkel, liksom tiden hade den

ingen återvändo