Blodapelsinerna i Jaffas hamn
ruvar på ockupantens mörka rädsla,
tanken på den stora förintelsen
får dem att tappa all sötma
och vända sig mot de svaga
och oliktänkande
med slag och sparkar.

Den enfaldige guden är tyst
och i synagogan flyter trögt slem
i mungipor som anas i skäggen.
Rökelsen kväver all strävan
mot ett liv som går att dela.
På altaret ligger den palestinska flickan.

Blodapelsinerna ruttnar i sina korgar
och lundarna, med sina dignande skördar,
skäms hel plötsligt över sin plats
bland kärlekslös och oförsonlig resonans.
De röster som ensamma kräver gottgörelse
i den värld som de nu, hur som helst, uppfyller,
drunknar i villfarelsens och fanatismens flod.

Flickan på altaret rör på sig,
ser på det smutsiga taket med förvåning.
Den ceremoniella kniven lyfts
och blickarna riktas med blod i tanken
mot den unga kvinnan.
Inga bomber har hon att utlösa,
inget annat ont att föredra.