det är som om frosten

blivit någonting att längta




gröper längtanshål i dig

och stöper mig att passa däruti

du är styrka och jag



är din






det passerar livspinade människor

som ett tåg utan nödbroms

min uppgivenhet



får inte längre plats




hukar mig vid dig

sippjar ångan



och stannar som mig själv






för en allra första gång