En dag så tog John Bauer te å flôtta in i hjärna,
å den ljuslôckiga flecka, ho sôm spegla seg i tjärna,
tesammens med John Bauer uti hjärna flôtta in.

Sen dess je tyss je såg'na då ho vandre uppå môsen.
Den flecka ho va näck, ja tänkte jaggum e ho frôsen.
Ho kunde te å värme seg inutti stôva min.

Ho va så skran å taning, å se lemmarna va späda.
Je blenka te ett ögonbleck, å sedan flög ho häda.
Je gnugge meg i öga för je trudde je va blin.

Men je sågna sedan åter uti môrans våte dimme
å i hösten mörke tåke å kvällningarnes timme,
å i vinterstôrma locka hennes fladdre seg i vinn.

Va skulle en me tokna fänta inne i mitt sinnne?
Å han den därna Bauer, sôm satt fast seg i mett minne,
å krôpe seg så näre så de kommit under skinn?