i natten satte jag mig vid hjärtelden

ljusen hade brunnit ned

salviadoften steg

lindade stäppens blå  runt

mina slagna ögon

föll ned i vaken

huden rann av

lade ögonen i ask av svart ebenholts

dina händer har jag aldrig känt

dina ögon har jag aldrig känt

dina sånger har jag hört

vinden sjunga

vet ej från var eller när

hur skall jag kunna leva alla dessa timan

detta utan att tillåtas viska

älskade

var mig nära

håll min hand i det jag darrar

vattna mina

rötter

älskade

våra rötter är förenade i djup mening

låt mig skänka dig

mina kronblads doft

och jag skall våga ta emot

det har jag nog aldrig gjort

kom till mig

viska mig

jag älskar dig

hur skall jag leva alla dessa timan

utan att

dansande sjungandes porlandes

tindrandes säga

jag älskar dig

utan att höra

de orden

från dig

och genom att jag hört

vinden sjunga dina sånger

lever du i mitt hjärta

är nära

dina händer har jag aldrig känt

dina ögon har jag aldrig känt

främling vem är du

därför sträcker jag så ofta ut handen

du lever i mitt hjärta

din hand omsluter ej min

vi vandrar ej till stranden

vi dukar ej med levande ljus

vi sitter ej vid lägerelden

gör ej allt det

vackra

jag ler

vad finns att göra åt faktum

hur skall jag kunna

mina ögon äro släckta

jag tystropar

töm mig

töm

mig

detta måste upphöra

höra upp

i natten satte jag mig vid hjärtelden

ljusen hade brunnit ned

salviadoften steg

lindade stäppens blå  runt

mina slagna ögon

föll ned i vaken

huden rann av

lade ögonen i ask av svart ebenholts

sökte laga mina brustna vingar

silkestråd rann genom fingeröga

lyssnade till vingarnas rörelse

solen kämpar i kärlek med människomolnen

i ögonhänder synes de skrida

vallmokjolar röda

pioner

med flikiga bladens fingrar

daggkåpeblad

tvagar jag

fingrar i

sätter mig där i ormbunksblads stenhav

lyssnar in bladens

vindar

det var en gång ett barn

låt oss kalla barnet dahlia är ett vackert namn

i trädgårdstemplet lever en ros

eller är det ett vatttenfall

purpurdoftande ros

rosfall

i denna stund vandrade dahlia djupt in i den bortglömda skogen

det gick knappt ta sig igenom

grenarna hade vävt sig samman

skulle det skedda liknas vid

skrivas i bild vore det taggtrådsstängsel eller trådar

täta rullar

jättelika spiraler

taggtrådsspiraler

krigszoner

hur kom det sig detta

barnets

dahlias vandring

hon hade hört talas om

oraklet sitter i grotta

i grotta där valtands stenar rör vid varandra

dahlia nådde fram ty hennes rörelse är mild

varsamhetsstegande

stegfinnare

stigfinnare

är frågande till vars

oraklet sitter i grotta

ser du bilden på avstånd skulle du kanske säga

stenvingar höljer ingång

är detta en stenfågel

vilken skimrar så vackert

är detta en korp

är detta nattfågel

är detta dagfågel

sitter oraklet i fågelkroppens bröst

är hon hjärtat

stenvingar hölja ingång

dahlia rör vid fjädrar

karneol öppnas

i trädkronas susandevind andas ozelot

följer dahlia in

orakel skådar henne

så sätt dig här mitt barn du är väntad

jag har hört jag hör din fråga

andas i mina ådror

varför

frågar du mig

vilket svar jag dig än ger

andas du ej in det

så har mänskligstigarna blivit

dem har skrivit så många kort

lagt korten i sina kortlekar och

väljer efter

behag

dahlia slöt tystnaden om sig

helt stilla satte hon

jag frågar dig till upptändande av mina ögon

något blåste ut mina ögonljus

de gjorda korten

dem har jag lagt i elden ett till ett blev ett

är det så

oraklet såg barnet

öppnade handen

så är det du såg korten smälta samman

så är det

sov i min högra vinge denna regntäta natt

i gryningen syntes ljus silas in i trädsal

slöts samman

ljuspelare

skimrade

ställde mig däri

jag vet att det är möjligt

hur skall jag kunna

det finns en hand för alla

den lever i ditt hjärta

du vet

då den

den

handen

nuddar ditt öga