det har gått inflation i vinnande leenden, vårdat yttre och fast blick. Din jämna vita tandrad, dina putsade skor, ditt inlärda övertygande tonfall duger inte längre, inte heller dina förtroendeingivande formuleringar om stresstålighet, flexibilitet, social kompetens eller ditt stylade cv.

Du kan lika gärna skita i träningen för att få det där rätt avvägda fasta handslaget, lägga ner att öva kroppsspråk framför spegeln.
Ingen tror ändå att ett gott första intryck betyder något annat än att du haft regelbundna dates med din jobbcoach. Det du lärt dig på jobbsökarkursen är redan genomskådat.

Numera krävs mera manipulativa metoder för att undvika utanförskapet, det så kallade utanförskapet:
Mutor, prostitution, underkastelse, stå med mössan i näven, nig fint för patron i sin oinskränkt allsmäktiga oberäknelighet. Fresta lyckan i antagningsproven till den hårda skola där fallskärmssoldater fostras till att landa mjukt. Men vad du gör: lyd inte råden från coachen. Arbetsmarknaden erbjuder ändå inte ett meningsfullt heltidsarbete åt var och en av oss så varför låtsas?

Sluta skambelägga arbetslösheten och satsa i stället en slant på ledighetskommittéer. Erbjud bidrag för att hålla sig borta från arbetsmarknaden, erbjud parkbänkar och bevilja de arbetslösa att utan skam ansluta sig till den stressbefriade skara som i lugn och ro klämmer dagens första bers på torget betraktande kajor och duvor i färd med att picka i sig smulorna efter de stressade lunchare som klämmer en hamburgare i farten för att hinna med att uträtta det som gjort oss andra arbetslösa.

Ansluten till ledighetskommittén uppgår man ju i en varm gemenskap fjärran från det fruktade fasansfulla utanförskapet.

Själv skulle jag med glädje ansluta mig till någon ledighetskommitté om ni inte gjort tillvaron så komplicerad. Då skulle jag oombedd producera vackra tankar till gagn för en ny arbetsmoral passande det postindustriella samhället.