jag såg mig som gammal och frågade tyst
hur kunde du tro att ett hem var en plats
och att du hade en bärkraft som egen
varför lärde du inte att lyssna på livet

det självklaras roll reflekteras så sällan
är det då solklart att finnas och andas
har allt ditt livsslit något värde i sig
när den du älskar har tagits ifrån dig

decennierna går och en timma ej lider
utan en tanke på den som försvann
så kunde jag lika gärna fått sluta
när döden ändå skar hjärtat ur bröstet

då skrattade jag till och sa till mig själv
det gick aldrig över men går att hantera
jag lärde mig leva på nytt fastän stilla
och vet ju att kärleken lever för alltid

det kan inte finnas en väg utan kärlek
den är det enda som segrar i kaoset
finner du åter din barnsliga insikt
skall du ej längre ha skäl för din oro