Jag minns den gången vi byggde en bondgård bakom farmor och farfars vedbod. Grenar från björkträdet bildade en hage och kottarna blev kor. Sedan gick korna i sin hage och betade i timmar. Framåt kvällen fick de flytta in på balkongen så att de inte skulle frysa under natten. Du hade en otrolig förmåga att skapa oss en egen värld skild från den alla andra levde i.

Och så minns jag den gången du skjutsade mig och min syster på sparken över isen tills vi kom till en ö. Det blev vår egen ö. Där gick vi på upptäcktsfärd tillsammans och hittade en gammal stuga som vi föreställde oss att någon bott i för länge sedan. Vi stannade på vår ö tills någon hämtade hem oss och förklarade att vi varit borta alldeles för länge, och missat besöket hos frisören. Med dig glömde man lätt bort tiden.

Jag minns när vi gick tillsammans på djurparken och jag minns getterna vi såg där. En av getterna nös på dig så att din skjorta blev alldeles full av getsnor. Jag minns påsken när jag frågade varför du hade gula fingrar, och du förklarade att det var för att på påsken då ska allt vara gult. Sedan målade vi påskkort tillsammans med gula kycklingar och fjädrar. Jag minns våra jular tillsammans, även om de flyter ihop såhär i efterhand. Jag tror att det var du som var tomten det året de sa att du gått ut för att köpa tidningen. Ingen kunde ha tråkigt i ditt sällskap.

Du skapade oss en egen värld bortanför allt annat, där tid och rum aldrig var lika viktigt som glädje och lek. Där var jag lycklig, tills vår värld togs ifrån oss. Du togs ifrån mig. De sa att du dog när du gick och klippte gräset, en sommardag vilken som helst. Du dog precis som du borde ha gjort, sa de, du behövde aldrig lida. De sa att du har det bra där du är nu. Jag hoppas att de hade rätt.