Natten har blivit min vän, dagarna har känts för tunga. I natten finns bara tystnaden, äktheten, på något konstigt sätt. Vill älska livet igen, eller har jag det någonsin gjort? En strecka av händelser, en färd, en resa, men utan destination.

Jag vill kunna förgöra min oro, min ständiga oro, men har förstått nu att den är en del av mig. Hur ska jag kunna leva med den? Insikten att jag är så här är väl nummer ett, acceptansen allt. Bemästra oron successivt genom att ständigt göra saker trots rädsla, men hur ska jag våga det fullt ut, utan att känna oro?

Jag är alltid så rädd, har alltid sådan skräck att det värsta ska inträffa, men sedan har det inte gjort det flertalet gånger och jag har kastat bort så mycket tid och energi på denna ständiga oro.
Finns det någon som känner som jag? Finns det någon som tagit sig ur det – med livet i behåll?

Natten har blivit min vän, dagarna har känts för tunga. I natten finns bara tystnaden, äktheten, på något konstigt sätt.